| rdfs:comment | - Inneröra är den innersta delen av ryggradsdjuret örat. I ryggradsdjur, är innerörat huvudansvaret för ljuddetektering och balans. När Henry Reynolds var pojke som han hyste drömmar om en dag att bli astronaut, men som en tonåring han diagnostiserades med en medfödd innerörat defekt. Effekten var försumbar för alla praktiska ändamål, men det var helt oacceptabelt för en astronaut praktikant. Han skulle aldrig passera en NASA fysiskt. Ändå ville han vara med i rymden och flygvapnet kunde erbjuda honom sätt göra det. (RPG: "Stargate SG-1: Friends and Foes: Stargate Season Two")
- Innerörat ligger inneslutet i det kompakta tinningbenet och består av ett komplicerat system av gångar och hålrum, omgivna av tunna hinnor. Innerörat består av två delar, hörselsnäckan eller cochlean samt balansorganet eller vestibulapparaten. Cochlean liknar verkligen en snäcka! Den är spiralvriden och består av tre vätskefyllda gångar vilka löper parallelllt genom hörselsnäckans tre vindlingar. Gångarna innehåller två olika sorters vätskor. Ovanpå det så kallade basilarmembranet i hörselsnäckan ligger själva hörselorganet. I varje snäcka finns 15 000 - 20 000 hårceller arrangerade i fyra rader längs hela den spiralvridna gången. Varje hårcell är försedd med en hörbunt som består av ett hundratal sinneshår. Ovanför hörselorganet och dess hörceller finns ett täckmembran, vilket sinneshåren
|
| abstract | - Inneröra är den innersta delen av ryggradsdjuret örat. I ryggradsdjur, är innerörat huvudansvaret för ljuddetektering och balans. När Henry Reynolds var pojke som han hyste drömmar om en dag att bli astronaut, men som en tonåring han diagnostiserades med en medfödd innerörat defekt. Effekten var försumbar för alla praktiska ändamål, men det var helt oacceptabelt för en astronaut praktikant. Han skulle aldrig passera en NASA fysiskt. Ändå ville han vara med i rymden och flygvapnet kunde erbjuda honom sätt göra det. (RPG: "Stargate SG-1: Friends and Foes: Stargate Season Two")
- Innerörat ligger inneslutet i det kompakta tinningbenet och består av ett komplicerat system av gångar och hålrum, omgivna av tunna hinnor. Innerörat består av två delar, hörselsnäckan eller cochlean samt balansorganet eller vestibulapparaten. Cochlean liknar verkligen en snäcka! Den är spiralvriden och består av tre vätskefyllda gångar vilka löper parallelllt genom hörselsnäckans tre vindlingar. Gångarna innehåller två olika sorters vätskor. Ovanpå det så kallade basilarmembranet i hörselsnäckan ligger själva hörselorganet. I varje snäcka finns 15 000 - 20 000 hårceller arrangerade i fyra rader längs hela den spiralvridna gången. Varje hårcell är försedd med en hörbunt som består av ett hundratal sinneshår. Ovanför hörselorganet och dess hörceller finns ett täckmembran, vilket sinneshåren nätt och jämnt når upp till. Ljudvågorna får hörselorganet i svängnings, och hårbuntarna böjs då i takt med dessa svängningar. Balansorganet består av tre båggångar som reagerar på rörelser och två hinnsäckar som registrerar tyngdkraften. En del av hårcellerna urskiljer olika ljudmönster och är viktiga för att vi ska kunna uppfatta tal och musik. Andra hårceller är känsliga för svaga löjud men har en sämre förmåga att skilja mellan olika ljud. I den nedersta vindlingen av hörselsnäckan uppfångas pipiga, ljusa diskantljud. Mellanvindlingen är viktig för talljuden, och i toppvindlingen registreras de mörka, dova basljuden. Saknas hårceller ppstår en hörselnedsättning. ÄR bara ett litet antal hårceller borta blir hörselskadan lindrig, men saknas många av dessa viktiga celler blir hörseln mycket då¨lig. Hörseln påverkas olika beroende på vilka typer av hårceller som är skadade. Är vissa hårceller skadade försämras "kvalitetshörseln", och den drabbade har i så fall svårt att uppfatta tal. Är andra hårceller skadade kan det vara svårt att höra svaga eller medelstarka ljud, medan starka ljud hörs alltför kraftigt och därmed blir obehagliga. Beroende på var i hörselsnäckan skadan sitter kan det vara svårt att höra diskant eller basljud. En intressant obesvartion är att hårcellerna är aktiva och har egen rörelseförmåga. Detta medför att ett friskt öra svarar på ett yttre ljud genom att själv via vissa av hårcellerna producera en mycket svag ton. Vid en hörselskada har hårcellerna förlorat denna märkliga fårmåga att alstra egna ljud. Felaktiga signaler från örat kan uppfattas av hjärnan som ljud som inte finns, s k öronsus eller tinnitus. Vid nedre delen av varje hårcell finns nervändar som leder nervinpulserna frånm hörselsnäckan till hjärnan via hörselnerven. Hörselnerven går fram till hjärnstammen, den nedersta delen av hjärnan. Här smälter ljudintrycken från höger och vänster öra samman till en gemensam ljudbild. Denna sammansmältning är en viktig anledning till att vi har en mycket bra stereohörsel. I hjärnan finns en hörselbana på vardera sidan, och dessa hörselbanor leder sedan nervimpulserna upp till stora hjärnans båda tinninglober. Vi blir medvetna om hörselintrycken i ett hörselcentrum i var och en av tinningloberna. För att vi skall kunna höra krävs det också att hjärnan kan tolka och bearbeta hörselintrycken. De aktuella ljudmönstren jämförs med tidigare hörselminnen och blir igenkända. Denna tolknings och igenkänningsprocess utgör grunden för förståelsen av tal och andra komplexa ljud. Den vänstra hjärnhalvan är språkligt dominant, medan den högra hjärnhalvan är dominant för musikupplevelser. Varje öra har dock kontankt med båda hjärnhalvorna eftersom dessa har omfattande förbindelser med varandra genom bland annat hjärnbalken.
|
